Текст и перевод песни Tomas Andersson Wij - Långa vägen hem

Långa vägen hem

Jag kan se er här från översta balkongen
Ni står med röda axlar nere på vår strand
Nu är rummen vita allting doftar nytt här
Så här mycket har vi aldrig haft varann

Det är så högt här
Att jag ser trakten
Som jag kommer från
Husen på Åsen
Och längst där borta
Bredängs vattentorn

Och jag ser Liljeholmens gamla industrier
Ser Högalid som tonar upp och blickar ut
Över Riddarfjärden ända bort till Gärdet
Vår stad, där vår ungdom börja
Och där den tog slut

Den tiden, jag bär den
Här på min kropp
Ett bläck som sakta bleknar
Utan att helt gå bort

Vi tog långa vägen hem
Under broarna där stan tar slut
Längs vattenblänk
Genom vårar som tvekar
Genom somrarna
Som håller mot och blommar sent
Gick du och jag

Jag lär inte bli den stora trygga klippa
Som jag nånstans alltid hoppats på att bli
Men jag har aldrig känt mig
Mindre tom och ensam än här
På balkongen mellan världarna jag levde i

Och ni kommer upp från stranden
Och det skymmer på
Luftballonger, de tusen ljusen
Och himlen som är rosablå

Vi tog långa vägen hem
Under broarna där stan tar slut
Längs vattenblänk
Genom vårar som tvekar
Genom somrarna
Som håller mot och blommar sent
Gick du och jag
Du och jag

Le long chemin du retour

Je te vois d'ici, depuis le balcon le plus haut
Tu es là-bas, avec tes épaules rouges, sur notre plage
Les chambres sont blanches, tout sent le neuf ici
Jamais on ne s'est autant aimés

C'est si haut d'ici
Que je vois la région
D'où je viens
Les maisons sur Åsen
Et plus loin
Le château d'eau de Bredäng

Et je vois les vieilles usines de Liljeholmen
Je vois Högalid se profiler et regarder
Par-dessus le Riddarfjärden, jusqu'à Gärdet
Notre ville, où notre jeunesse a commencé
Et où elle a pris fin

Ce temps, je le porte
Sur mon corps
Une encre qui pâlit lentement
Sans disparaître complètement

On a fait le long chemin du retour
Sous les ponts où la ville s'achève
Le long des reflets de l'eau
À travers les printemps qui hésitent
À travers les étés
Qui résistent et fleurissent tard
On a marché, toi et moi

Je ne deviendrai pas la grande falaise rassurante
Que j'ai toujours espéré devenir
Mais je ne me suis jamais senti
Plus vide et plus seul qu'ici
Sur le balcon entre les mondes où j'ai vécu

Et tu montes de la plage
Et le crépuscule arrive
Des montgolfières, les mille lumières
Et le ciel qui est rose-bleu

On a fait le long chemin du retour
Sous les ponts où la ville s'achève
Le long des reflets de l'eau
À travers les printemps qui hésitent
À travers les étés
Qui résistent et fleurissent tard
On a marché, toi et moi
Toi et moi