Текст и перевод песни Ulf Lundell - Dåren

Dåren

Här dansar en dåre över fälten
Gula av maskrosor i månaden maj
Han är full han är lycklig
Han skriker upp mot skyarna
I den tumlande, omvälvande vackra månaden maj
Molnen är brev
Fyllda av vatten
Som Corso skrev en gång
På sitt bästa muntraste humör
Det är här mitt i världen den stora
Världen
Som människan lever och så småningom dör
Här går en man längs vägen den långa vägen
Dömd att leva från skrik
Till sista suck
Solen är en stjärna som vrålar sitt vita
Vore det inte för atmosfären skulle
Blåa himlen vara svart som
Svart som en puck
Människan är en särart
Full av sjukliga drifter
Förgöra och förstöra det är vad
Hon är
En rätt bra mästare på
Sen bygger hon upp allt, förstör det igen
Och alltid vill hon ha det hon aldrig kan få
Och här sitter jag med mitt Kains märke
Och glor ut över havet
Där vågorna går
åt det håll som vindarna driver dom
Jag känner så väl den ene, jag var
Den andre, den andre som jag känner igår
Nån håller i trådarna, vi tror att vi vet
Vad vi säger när vi pratar
När vi gör det vi gör
Vi gör så gott vi kan här i den
Stora världen
Där människan lever och så småningom dör
Där gastar en unge, där krummar en gumma
Där jagar ett hjärta
Allena på känn
Där sjunger en oxel
Där prasslar en buske, där blommar syre'n en
Och sprider sin väldoft
Bland kvinnor och män
Ingen kommer tillbaka som sagorna säger
Ingen Messias ska stå mitt ibland oss
Vad vi än säger och menar och gör
Vi får klara av det här själva
I den stora världen
Där människan lever ett tag och sen
Så småningom dör

Le Fou

Voilà qu'un fou danse sur les champs
Jaunes de pissenlits au mois de mai
Il est ivre, il est heureux
Il crie vers le ciel
Dans ce mois de mai tourbillonnant, bouleversant et beau
Les nuages sont des lettres
Pleines d'eau
Comme Corso l'écrivait autrefois
De son meilleur humeur la plus joyeuse
C'est ici, au milieu du monde, le grand
Monde
Où l'homme vit et finit par mourir
Voilà qu'un homme marche le long du chemin, le long chemin
Condamné à vivre de cris
Jusqu'à son dernier soupir
Le soleil est une étoile qui rugit de son blanc
Sans l'atmosphère, le
Ciel bleu serait noir comme
Noir comme une rondelle
L'homme est une singularité
Pleine d'impulsions malsaines
Détruire et anéantir, c'est ce qu'
Elle est
Une très bonne maîtresse en
Puis elle construit tout, le détruit à nouveau
Et elle veut toujours ce qu'elle ne peut jamais avoir
Et me voilà assis avec ma marque de Caïn
Et je fixe la mer
Où les vagues vont
Dans la direction où les vents les poussent
Je connais si bien celui-là, j'étais
L'autre, l'autre que je connais d'hier
Quelqu'un tient les ficelles, nous pensons que nous savons
Ce que nous disons quand nous parlons
Quand nous faisons ce que nous faisons
Nous faisons de notre mieux ici dans ce
Grand monde
Où l'homme vit et finit par mourir
Où un enfant hurle, où une vieille femme se courbe
Où un cœur chasse
Seul à tâtons
Où un aubépine chante
Où un buisson bruisse, où le syrène fleurit
Et répand son parfum
Parmi les femmes et les hommes
Personne ne revient comme le disent les contes de fées
Aucun Messie ne se tiendra parmi nous
Quoi que nous disions et que nous ayons l'intention de faire
Nous devons nous en sortir nous-mêmes
Dans le grand monde
Où l'homme vit un moment et puis
Finit par mourir