Текст и перевод песни Ulf Lundell - Stormen

Stormen

Jag gav mig ut i Stormen
Vinden ven och havet slog
Det var precis som den där natten
När Anna-Lena dog

Vilse på kullar och klippor
Och vinden in från nordväst
Folk säger att hon blev galen
Sen hon blev kvar här som gäst

På pensionatet neråt kusten
Nån kilometer härifrån
Och de går fortfarande undan
Och viskar när de möter ägarens son

Jag mötte Martin vid vägen
Det var mörkt och stormen röt
Först när han ropade såg jag honom
Stå där genomblöt

Vi tog vägen genom skogen
Till deras stängda hotell
Vi tog oss in och hängde av oss
Och började leta efter nån
Kvarglömd butelj

Vi slog oss ner på verandan
Det var kallt och rutorna rann
Av det piskande havet
Allting skakade liksom hans hand
När han hällde upp varsin whisky
Och tände min cigarett
Och våra blickar möttes
Och jag undrade vad dessa ögon sett

Han sa, "det är nånting jag vill berätta
Om den där natten i fjor
Då Anna-Lena sprang iväg
Utan sin kappa, sina skor"
Det var strax innan säsongens slut
Det var inte många gäster kvar

De hade flytt inåt landet från Stormen
Som hade härjat ett par dar
Men hon var kvar, kanske för min skull
Vi satt här ensamma rätt sent
Hon berättade om sig, om mig och hennes ansikte
Var så oförstört, så rent

Men nån gång strax efter midnatt
Kom det en väldig våg
Och sköljde ända hit upp på verandan
Krossade rutor och jag såg
Hur hennes ansikte förändrades
Det föll både skugga och ljus
Hon tog tag i min hand så hårt
Och hon började svaja som i rus

Hon höll min hand som en räddning
Men nånting drog henne bort
Och jag kunde inte hålla henne
Plötsligt slet hon sig
Sprang iväg och skrek nåt

Jag sprang efter, men vinden höll emot
Och jag slogs omkull av ännu en våg

Jag såg henne försvinna över klipporna
In i mörkret
Det var det sista jag såg

Folk tror att det var jag
Som tog hennes liv den där natten
Men jag vet att det var Stormen
Stormen och det här kalla vattnet

Han slog i och vi satt tysta
Han drack och såg på mig
Han sa, "vad jag sagt är sanning
Och jag hoppas att du kan tro på mig"
Och jag önskar att hon var här nu
Att hon satt där du sitter nu
Med sitt långa hår och sitt leende
Och jag önskar det var hon och inte du
Just då slogs rutorna sönder

Och en våg vällde in
Sköljdes med in i rummet
Allt var krossat av en vrålande vind
Jag sprang ut på stranden
Vi borde ha sprungit till skogs

Men ute i det svarta vattnet
Såg vi nån som slogs
Mot strömmarna i havet
Och Martin vadade ut
Jag följde efter ut i skummet
Och tillsammans lyckades vi dra honom in till land

Vi sjönk ihop på stranden
Martin sa, "vi måste härifrån"
Vi stapplade upp bakom huset
Och kom i lä för stormens zån

Det var en man runt tretti
Och när han hämtat andan igen
Sa han, "det är en till därute
Och hon är min enda vän"

Båten slogs sönder mot grundet
Och jag kastades ut
Han försökte resa sig
Men han föll ihop som ett skadeskjutet djur

Martin sprang ner till stranden igen
Och jag följde efter honom ändå
Vi såg nåt vitt komma drivande in
Och vi vadade ut igen vi två

Det var bara en klänning
I ett vredgat hav
Vi tog in den till stranden
Martin sa
"Det är det som Anna-Lena brukade ha"

Jag gav mig ut i Stormen

The Storm

I ventured out into the Storm
The wind howled and the sea raged
It was just like that night
When Anna-Lena died

Lost on hills and cliffs
And the wind from the northwest
People say she went mad
After she stayed here as a guest

At the guesthouse down the coast
A kilometer from here
And they still step aside
And whisper when they meet the owner's son

I met Martin by the road
It was dark and the storm roared
Only when he called out did I see him
Standing there soaked through

We took the path through the woods
To their closed hotel
We got in and hung up our coats
And started looking for some
Forgotten bottle

We sat down on the veranda
It was cold and the windows ran
From the lashing sea
Everything shook like his hand
As he poured us each a whisky
And lit my cigarette
And our eyes met
And I wondered what those eyes had seen

He said, "there's something I want to tell you
About that night last year
When Anna-Lena ran away
Without her coat, her shoes"
It was just before the end of the season
There weren't many guests left

They had fled inland from the Storm
That had raged for a couple of days
But she stayed, maybe for my sake
We sat here alone quite late
She told me about herself, about me and her face
Was so unspoiled, so pure

But sometime just after midnight
A huge wave came
And washed all the way up here on the veranda
Shattered windows and I saw
How her face changed
Both shadow and light fell
She grabbed my hand so tight
And she started swaying as if intoxicated

She held my hand as if for rescue
But something pulled her away
And I couldn't hold her
Suddenly she tore herself away
Ran away and screamed something

I ran after her, but the wind held me back
And I was knocked down by another wave

I saw her disappear over the cliffs
Into the darkness
That was the last I saw

People think it was me
Who took her life that night
But I know it was the Storm
The storm and this cold water

He finished his drink and we sat in silence
He drank and looked at me
He said, "what I said is true
And I hope you can believe me"
And I wish she was here now
That she sat where you sit now
With her long hair and her smile
And I wish it was her and not you
Just then the windows shattered

And a wave came crashing in
Washed into the room
Everything was shattered by a roaring wind
I ran out onto the beach
We should have run to the woods

But out in the black water
We saw someone fighting
Against the currents in the ocean
And Martin waded out
I followed him out into the foam
And together we managed to pull him ashore

We sank down on the beach
Martin said, "we have to get out of here"
We stumbled up behind the house
And got into shelter from the storm's zone

It was a man around thirty
And when he had caught his breath
He said, "there's another one out there
And she's my only friend"

The boat smashed against the reef
And I was thrown out
He tried to get up
But he collapsed like a wounded animal

Martin ran down to the beach again
And I followed him anyway
We saw something white drifting in
And we waded out again, the two of us

It was just a dress
In an angry sea
We brought it to the beach
Martin said
"That's what Anna-Lena used to wear"

I ventured out into the Storm