Pöbeln

Hösten avtar sakta, pöbeln kryper fram
Ögat är en fackla som belyser kvällens rand
Motas ner mot insjön
Stenar bryts av dis
Andras eftergifter
Blänker svart som is

Ta mig med härifrån
Långt bort
Lämna aldrig mig

Fastän det är vackert här en gång per år
När människan tar makten
Lämnar plasten sina spår
En möjlighet att skiljas från en mytisk generation
Blod befläckar avtal
Och lämnar väg för destruktion

Se dig själv varje dag
Som död
Men lämna aldrig mig

Gör dig själv en tjänst
Allt är som det är
Gör dig själv en tjänst
När ingen lever som de lär

Lämna aldrig mig

Är det sant att man är sin egen fiende?