Lyrics Söndermarken - Lars Winnerbäck

Så som himlen ser ut en tisdag över skolans kommunala korridorer
Klockan fyra i oktober, strax innan det mörknar
Och det luktar från bespisningen av halvhjärtad husmanskost
Och löven ligger klistrade mot marken
Gråvita skyar, tandläkarväder
Nån grävmaskin som sliter upp en cykelväg vid fotbollsplan
Och nyponbuskar, nyponbuskar, hela vägen nyponbuskar
Ser jag när jag blundar och nånstans där så blev jag den jag är nu
Jag ser gitarren i butiken, symbolen för att skolka
Sagan om ett uppror, drömmen om en högre höjd
Ett sjörövarskepp som blåser rätt in i Los Angeles
Och stjärnorna som glittrar och ingen jävel når mig nånsin mera
En enda ambition, att få brudarna från Berga
Att skratta eller gråta och rymma över taken
Bort från regelboken, stöveltrampet, tegelväggen, la isla bonita
Och de brandgula stolarna man staplar på varandra
Och parkeringshus byggdes, ett litet steg för människan
Ett stort steg för betongen och den rotlösa känslan
Som ännu ett hinder på vägen mot den råa romantiken
Och gitarren i butiken och flykten över taken
Man la klossar över ängen med små fönster och dörrar
Det var slogans överallt från alla medelbeiga firmor
Och en skivaffär i centrum som ett hål genom kulissen
Ut i verkligheten, drömmen, ut till färgerna man bara ser på bio
Vi bilda′ band och blåste ringar, drog med handen genom jorden
Fyllde naglarna med lera av all yta som vi skrapa'
För nånstans under lagren av tätortstimotej
Så bredde stora världen ut sig utan farthinder och Konsum-kort och nypon
Vi satte båtarna i bäcken, såg dem flyta in i tunneln
Kanske vidare mot Vättern och kanalen ut till Nordsjön
Över vågorna mot Irland, ut på havet och sen blåsa iväg
Och aldrig komma tillbaka mer till bäcken där det börja′
Jag ser den gräddgula färgen, den moderna men diskreta
En helhet för det enkla, bara fälla upp och skruva
Men ändå alltid nåt som ville jaga och förvirra
Nåt som inte var Ikea, nåt som inte hade lösningen i kanten
Jag hör det inrökta ljudet från en replokal vid tågstation
Bland speditionslokaler och bortglömda depåer
Det stumma, dova skinnet och basen som darrar
I gallret och glaset och det doftar just som asfalt gör om hösten
Vi gömde Fibban under stenen, Willes vin i busken
Hela dungen var ett mikro-Vegas, ladan bytte hänglås
Och ovan allt en himmel liksom silad ifrån kusten
Med det lilla som blev över efter vågorna och stormarna och skummet
Jag kan inte återvända, en brottsplats måste vila
Flyktbilen är dumpad, stålarna är rena
Nu bygger vi ett nytt hem, startar upp och börjar om
Söndermarken jagar mig men jag är inte där