Paroles et traduction Fronda - Du har mail

Du har mail

Tja Fronda
Första frågan; Är det du?
Jag tappade självförtroendet för några år sen och går knappt ut
Kan inte se mig själv i spegeln längre för jag är så jävla ful
Mina toppar är för höga, mina dalar är för djupa
Jag tror jag känner på tok för mycket, hör jag till de sinnessjuka?
Jag jämför mig jämt med andra och känner mig förödmjukad
Sen ältar jag samma saker, samma, fast jag ba vill sluta
Du förstår, jag vill vara perfekt men nedvärderar mig själv
Undviker situationer, skräckscenariona blir min cell
Föreställ dig att din fantasi blir galler försedd
Och själen skriker; "Hjälp släpp ut mig!" Men blir så rädd
Jag är trött, så trött men kan inte sova
Jag vill vakna upp, starta om mitt liv i nyutgåva
Ja ibland vill jag bara dö, men jag vet att jag aldrig vågar
Mitt i en inre storm och mina tankar i livbåtar
Har du också varit där? Ja att du inte vågar
Har du satt andra i första rummet och nöjt dig som tvåa
Har du också gjort val som du aldrig kommer förlåta
Har du varit rädd, spelat tuff, skrattat fast du vill gråta
Vi är alla människor i stadskärnorna
Blir det inte mörkt ibland så ser vi aldrig stjärnorna
För vi är lika trasiga i stadskärnorna
Men det är där ljuset kommer in och då vi ser stjärnorna
Du har mail
Tja Fronda
Ledsen att jag bombar dig med mail
Med det känns som att du är en av de få som förstår mig
Jag passar inte in, dagens klimat känns så fejk
Många reducerar mitt problem till en tonårsgrej
Det är tungt, men jag lever med det
Jag tror att jag har missuppfattat mitt egenvärde
Jag är alltid beröm och bekräftelse, för beröm är värde
Bedöm mig snälla så jag vet vad jag är värd, så underlägsen
Ska det alltid va såhär? Tomt och meningslöst
Alla flyter planlöst i havet, några få ser en ö
Jag mår riktigt dåligt, händer att jag ber en bön
Annars är jag mer som; "Okej, lev & dö"
Svårt och förstå sammanhang, bara göra göra, sträva sträva
Bli bättre, bli duktigare, alla får gärna tävla
De flesta vill vara som den egen kära stjärnan
Men jag känner mer för den verklighetsnära hjärnan
Idag skrek de; "Kolla tjockisen liknar en boll"
Där har du en anledning till att jag har svårt å lita på folk
Internet är hårt, det känns som vi måste skita på nån
Vill inte återuppleva sånt, därför min undvikande roll
Jag är rädd för att släppa in nån nära, jag vet att de är tankefel
Samtidigt är jag lika rädd för ensamhet
Jag tror att mina föräldrar belastade mig med deras problem
Det har rubbat min tillit och jag har fastnat i ängslighet
Vi är alla människor i stadskärnorna
Blir det inte mörkt ibland så ser vi aldrig stjärnorna
För vi är lika trasiga i stadskärnorna
Men det är där ljuset kommer in och då vi ser stjärnorna
Vi är alla människor i stadskärnorna
Blir det inte mörkt ibland så ser vi aldrig stjärnorna
För vi är lika trasiga i stadskärnorna
Men det är där ljuset kommer in och då vi ser stjärnorna
Du har mail
Vi är alla människor i stadskärnorna
Blir det inte mörkt ibland så ser vi aldrig stjärnorna.
För vi är lika trasiga i stadskärnorna.
Men det är där ljuset kommer in och då vi ser stjärnorna
Du har mail

You've Got Mail

Hey Fronda,
First question; is it really you?
I lost my self-confidence a few years ago and barely go out.
I can't look at myself in the mirror anymore because I'm so damn ugly.
My highs are too high, my lows are too low.
I think I feel way too much, am I among the insane?
I constantly compare myself to others and feel humiliated.
Then I dwell on the same things, over and over, even though I just want to stop.
You see, I want to be perfect but I just put myself down.
I avoid situations, the worst-case scenarios become my prison cell.
Imagine your imagination becoming barred and fenced.
And my soul screams; "Help, let me out!" But I get so scared.
I'm tired, so tired, but I can't sleep.
I want to wake up, restart my life in a new edition.
Yeah, sometimes I just want to die, but I know I'll never dare.
In the midst of an inner storm, my thoughts are in lifeboats.
Have you been there too? Yeah, that place where you don't dare.
Have you put others first and settled for second?
Have you also made choices you'll never forgive yourself for?
Have you been scared, played tough, laughed even though you wanted to cry?
We are all humans in the city centers.
If it doesn't get dark sometimes, we'll never see the stars.
Because we're all equally broken in the city centers.
But that's where the light comes in, and then we see the stars.
You've got mail.
Hey Fronda,
Sorry for bombarding you with emails.
But it feels like you're one of the few who understands me.
I don't fit in, today's climate feels so fake.
Many people reduce my problem to a teenage thing.
It's heavy, but I live with it.
I think I've misunderstood my self-worth.
I'm always looking for praise and validation, because praise is worth.
Judge me, please, so I know what I'm worth, so inferior.
Will it always be like this? Empty and meaningless.
Everyone floats aimlessly in the ocean, only a few see an island.
I feel really bad, sometimes I say a prayer.
Otherwise, I'm more like; "Okay, live & die."
It's hard to understand the context, just do do, strive strive.
Be better, become more skilled, everyone is welcome to compete.
Most people want to be like their own beloved star.
But I feel more for the down-to-earth brain.
Today they shouted; "Look at the fatty, they look like a ball."
There you have one reason why I have a hard time trusting people.
The internet is harsh, it feels like we have to shit on someone.
I don't want to relive that, hence my avoidance role.
I'm afraid to let someone close, I know it's a thinking error.
At the same time, I'm equally afraid of loneliness.
I think my parents burdened me with their problems.
It's messed up my trust and I'm stuck in anxiety.
We are all humans in the city centers.
If it doesn't get dark sometimes, we'll never see the stars.
Because we're all equally broken in the city centers.
But that's where the light comes in, and then we see the stars.
We are all humans in the city centers.
If it doesn't get dark sometimes, we'll never see the stars.
Because we're all equally broken in the city centers.
But that's where the light comes in, and then we see the stars.
You've got mail.
We are all humans in the city centers.
If it doesn't get dark sometimes, we'll never see the stars.
Because we're all equally broken in the city centers.
But that's where the light comes in, and then we see the stars.
You've got mail.