Atlantis - Björn Afzelius перевод на немецкий

Atlantis

Du för mig
Nånting jag lärt mig
Jag ska njuta
Begagna och förbruka
Jag för dig
Inkarnationen av förtrycket
En maktcentral av nycker
Med rätten att förhåna
Och underordna

Du och jag
Tror oss ha genomskådat lögnen
Den gamla riddardrömmen
Du och jag
Två som är trötta
På det gamla
Beslutar att tillsammans
Väva nya mönster
Och öppna fönster

Så ger vi oss hän
Som en stormvind
Över sanden
En berusande dans
Vi är uppfyllda av ande
I den benvita månglansen binds
Dem nya banden
Inget av dom ska nånsin gå av

Aldrig nånsin
Inte våra
Dem är nya
Dem är starka
Som tusen kedjor

I gryningen
Duvorna skakar av sig ruset
Och kisar emot ljuset
Sol igen
Strålarna visar
Varje dammkorn
Varenda fläck
Får framtoning
Skuggorna blir dagrar
Och ögat klarnar

Vardagen
Plikter beblandar sig
Med famntag
Som lekar gör med allvar
Övningen
Vad är erfarenheter värda?
Vad vågar vi begära
Av dom vi tror oss älska
Och av oss själva

Är nu viljorna redo
Att nötas mot varandra
Är nu luften tillräcklig
För båda två att andas?
Är nu kärleken där
Eller är det nånting annat?
Är det vi eller du eller jag?

Är vi redo?
Är vi starka?
Eller är vi
Som vi lärt oss
Bara lata?

Den som lever för att äga
Och inte ger nånting
Den förväxlar ofta kärlek
Med vanlig förälskelse

Men förälskelsen är flyktig
Som själva sommaren
Och vi måste också leva
Med att det faller snö
Med vind och regn och köld

Jag är ingen gud
Du är inte nån gudinna
Och jag blir aldrig slav
Du får aldrig bli slavinna
Men förmågan att älska
Är nödvändig att vinna
För att inte förlora sig själv

Till det gamla
Till det enkla
Det bekväma
Till det mönster
Vi måste bryta

Frygningen
Vi sitter vid elden
Som två narrar
Och fryser så vi darrar
Natt igen
Stjärnorna ler åt
Mänskobarnen
Som sitter i sin hage
Med ryggen mot varandra
Och håller andan

Ändå styr vi mot reven
Och jublar när vi strandar
Ändå höjer vi stolta
Förgänglighetens kalkar
Ändå offrar vi allt på
Fåfänglighetens altar
Där tusentals brunnit förut

Helt förgäves
Helt förbannat
Helt förtrollat
Helt förtvivlat och
Helt förlorat

Atlantis

Du für mich
Etwas, das ich gelernt habe
Ich soll genießen
Benutzen und verbrauchen
Ich für dich
Die Inkarnation der Unterdrückung
Ein Machtzentrum der Launen
Mit dem Recht zu verhöhnen
Und unterzuordnen

Du und ich
Glauben, die Lüge durchschaut zu haben
Den alten Rittertraum
Du und ich
Zwei, die müde sind
Des Alten
Beschließen, zusammen
Neue Muster zu weben
Und Fenster zu öffnen

So geben wir uns hin
Wie ein Sturmwind
Über den Sand
Ein berauschender Tanz
Wir sind vom Geist erfüllt
Im knochenweißen Mondglanz werden gebunden
Die neuen Bande
Keines davon soll jemals reißen

Niemals
Nicht unsere
Sie sind neu
Sie sind stark
Wie tausend Ketten

Im Morgengrauen
Die Tauben schütteln den Rausch ab
Und blinzeln ins Licht
Wieder Sonne
Die Strahlen zeigen
Jedes Staubkorn
Jeden Fleck
Tritt hervor
Die Schatten werden zu Tageslicht
Und das Auge klärt sich

Der Alltag
Pflichten vermischen sich
Mit Umarmungen
Wie Spiele mit Ernst
Die Erfahrung
Was sind Erfahrungen wert?
Was wagen wir zu verlangen
Von denen, die wir zu lieben glauben
Und von uns selbst

Sind nun die Willen bereit
Sich aneinander zu reiben
Ist nun die Luft ausreichend
Für beide zum Atmen?
Ist nun die Liebe da
Oder ist es etwas anderes?
Sind es wir oder du oder ich?

Sind wir bereit?
Sind wir stark?
Oder sind wir
Wie wir gelernt haben
Nur faul?

Wer lebt, um zu besitzen
Und nichts gibt
Der verwechselt oft Liebe
Mit gewöhnlicher Verliebtheit

Aber die Verliebtheit ist flüchtig
Wie der Sommer selbst
Und wir müssen auch leben
Damit, dass Schnee fällt
Mit Wind und Regen und Kälte

Ich bin kein Gott
Du bist keine Göttin
Und ich werde niemals Sklave
Du darfst niemals Sklavin werden
Aber die Fähigkeit zu lieben
Ist notwendig zu gewinnen
Um sich nicht selbst zu verlieren

An das Alte
An das Einfache
Das Bequeme
An das Muster
Das wir brechen müssen

Im Frost
Wir sitzen am Feuer
Wie zwei Narren
Und frieren, dass wir zittern
Wieder Nacht
Die Sterne lächeln über
Die Menschenkinder
Die in ihrem Gehege sitzen
Mit dem Rücken zueinander
Und halten den Atem an

Dennoch steuern wir auf die Riffe zu
Und jubeln, wenn wir stranden
Dennoch erheben wir stolz
Die Kelche der Vergänglichkeit
Dennoch opfern wir alles auf
Dem Altar der Eitelkeit
Wo Tausende zuvor gebrannt haben

Ganz vergebens
Ganz verflucht
Ganz verzaubert
Ganz verzweifelt und
Ganz verloren