Atlantis

Du för mig
Nånting jag lärt mig
Jag ska njuta
Begagna och förbruka
Jag för dig
Inkarnationen av förtrycket
En maktcentral av nycker
Med rätten att förhåna
Och underordna

Du och jag
Tror oss ha genomskådat lögnen
Den gamla riddardrömmen
Du och jag
Två som är trötta
På det gamla
Beslutar att tillsammans
Väva nya mönster
Och öppna fönster

Så ger vi oss hän
Som en stormvind
Över sanden
En berusande dans
Vi är uppfyllda av ande
I den benvita månglansen binds
Dem nya banden
Inget av dom ska nånsin gå av

Aldrig nånsin
Inte våra
Dem är nya
Dem är starka
Som tusen kedjor

I gryningen
Duvorna skakar av sig ruset
Och kisar emot ljuset
Sol igen
Strålarna visar
Varje dammkorn
Varenda fläck
Får framtoning
Skuggorna blir dagrar
Och ögat klarnar

Vardagen
Plikter beblandar sig
Med famntag
Som lekar gör med allvar
Övningen
Vad är erfarenheter värda?
Vad vågar vi begära
Av dom vi tror oss älska
Och av oss själva

Är nu viljorna redo
Att nötas mot varandra
Är nu luften tillräcklig
För båda två att andas?
Är nu kärleken där
Eller är det nånting annat?
Är det vi eller du eller jag?

Är vi redo?
Är vi starka?
Eller är vi
Som vi lärt oss
Bara lata?

Den som lever för att äga
Och inte ger nånting
Den förväxlar ofta kärlek
Med vanlig förälskelse

Men förälskelsen är flyktig
Som själva sommaren
Och vi måste också leva
Med att det faller snö
Med vind och regn och köld

Jag är ingen gud
Du är inte nån gudinna
Och jag blir aldrig slav
Du får aldrig bli slavinna
Men förmågan att älska
Är nödvändig att vinna
För att inte förlora sig själv

Till det gamla
Till det enkla
Det bekväma
Till det mönster
Vi måste bryta

Frygningen
Vi sitter vid elden
Som två narrar
Och fryser så vi darrar
Natt igen
Stjärnorna ler åt
Mänskobarnen
Som sitter i sin hage
Med ryggen mot varandra
Och håller andan

Ändå styr vi mot reven
Och jublar när vi strandar
Ändå höjer vi stolta
Förgänglighetens kalkar
Ändå offrar vi allt på
Fåfänglighetens altar
Där tusentals brunnit förut

Helt förgäves
Helt förbannat
Helt förtrollat
Helt förtvivlat och
Helt förlorat