Текст и перевод песни Björn Afzelius - Duncan Brady

Duncan Brady

Polisman Duncan Brady kunde inte komma ihåg
Om han började i kåren -70 eller 72.
Det kändes som om åren hade börjat flyta ihop,
Och det var längese'n han tyckte att han fick nå't vettigt gjort.
Han satt i sin patrullbil och muttra' för sig själv:
"Jag borde slutat för längese'n."
Tju'fem är på Manhatten, först till fots och se'n i bil,
Var som en ändlös vandring i en tunna full med skit.
Han kände inte längre någon glädje i sitt jobb,
För hur polisen än försökte så gick brottsligheten opp.
Han stanna' sin patrullbil och tänkte för sej själv:
"Vi har förlorat för längese'n."

Polisman Duncan Brady tog en kaffe på det fik
Där han fikat varje kväll i tjänst i drygt halva sitt liv.
Han segla' mot negressen bakom disken, där hon stod
Och sköljde glas och koppar som hon alltid hade gjort.
Han tänkte: "Hon har aldrig nån'sin haft en ledig kväll;
Hon borde slutat för längese'n."

Han titta' ut mot gatan, och den drägg som levde där.
Hit vallfärdade dom som måste stilla nå't begär.
Det stod langare och hallickar och horor 'verallt,
Och i rännstenen låg alkisar och trashankar som svalt.
Han tänkte: "42: a Gatan är ett jävla träsk.
Dom borde sprängt den för längese'n."

Duncan Brady hade hustru och en son på nitton år.
Hans fru hade en älskare som hon träffa' då och då.
Men der rörde inte Brady, han var less på kärringen
För hon tjatade från det hon vakna' upp på morgonen.
Han skakade på huvudet och viska' för sej själv:
"Jag borde skilt mej för längese'n."

För Brady var hans ende som en främling i hans liv.
Så blir det när man inte hinner ge sin unge tid.
Om den ene gör till jobbet när den andre går i säng
Så ser man först i efterhand hur tiden far iväg.
Han knäppte uniformsjackan och sucka' för sej själv:
"Han gled ifrån mej för längese'n."

Duncan Brady reste sej försiktigt för sin onda rygg,
Och knalla' in på muggen för att lätta på sitt tryck.
Men just som han var färdig så hörde han ett skrik
Från baren, och ett ljud som om nå'n krossade porslin.
Han lösgjorde revolvern och väste för sej själv:
"Här borde hänt nå't för längese'n."

I baren stod två ynglingar i mask och grova skor;
På golvet kröp negressen runt i pölar av sitt blod.
Den längre utav rånarna fick syn på Brady först,
Så han höjde sin pistol och siktade mot snutens bröst.
Men Brady sköt direkt, och sedan sköt han om igen;
Han hade lärt sej för länge se'n.

När ambulanserna kom fram till fiket var allting försent;
Två vita unga män och en negress fanns inte mer.
Och snart var baren fylld av journalister och polis,
Men Brady ville inte säja nå't om tragedin.
Han satt i sin patrullbil och muttra' för sig själv;
"Jag borde slutat för längese'n."

För vad ingen annan visste var att Bradys egen grabb
Var en av dom som dödes bakom rånarmaskerna.
Han såg det när man hade dragit av dom huvorna,
Och befälet fråga' Brady om han kände mördarna.
Då nickade han sorgset mot den ene ynglingen:
"Han var en jag kände för längese'n."

Duncan Brady

Policeman Duncan Brady couldn't quite recall
If he joined the force in '70 or '72.
It felt as if the years had started to blur,
And it had been a while since he felt he'd done anything worthwhile.
He sat in his patrol car, muttering to himself:
"I should've quit a long time ago."
Twenty-five years on Manhattan, first on foot, then in a car,
Was like an endless journey in a barrel full of crap.
He no longer found any joy in his job,
Because no matter how hard the police tried, crime just kept rising.
He stopped his patrol car and thought to himself:
"We lost a long time ago."

Policeman Duncan Brady grabbed a coffee at the diner
Where he'd been having his coffee every night on duty for over half his life.
He looked at the black woman behind the counter, where she stood
Washing glasses and cups, like she always had.
He thought, "She's never had a night off;
She should've quit a long time ago."

He glanced out at the street, and the dregs who lived there.
Those who needed to satisfy some craving flocked here.
There were dealers, pimps, and whores everywhere,
And in the gutter lay drunks and junkies who were starving.
He thought, "42nd Street is a goddamn swamp.
They should've blown it up a long time ago."

Duncan Brady had a wife and a nineteen-year-old son.
His wife had a lover whom she met now and then.
But Brady didn't care, he was tired of the old hag
Because she nagged from the moment she woke up in the morning.
He shook his head and whispered to himself:
"I should've divorced her a long time ago."

To Brady, his own son was like a stranger in his life.
That's what happens when you don't have time to give your child.
If one goes to work when the other goes to bed,
You only see in hindsight how time flies.
He buttoned his uniform jacket and sighed to himself:
"He slipped away from me a long time ago."

Duncan Brady slowly stood up, his back aching,
And stumbled into the bathroom to relieve himself.
But just as he was finished, he heard a scream
From the bar, and a sound like someone smashing porcelain.
He unholstered his revolver and hissed to himself:
"Something should've happened here a long time ago."

In the bar stood two young men in masks and heavy boots;
On the floor, the black woman crawled in pools of her own blood.
The taller of the robbers spotted Brady first,
So he raised his pistol and aimed it at the cop's chest.
But Brady shot right away, and then he shot again;
He had learned a long time ago.

When the ambulances arrived at the diner, it was too late;
Two young white men and a black woman were no more.
And soon the bar was filled with journalists and police,
But Brady didn't want to say anything about the tragedy.
He sat in his patrol car and muttered to himself;
"I should've quit a long time ago."

Because what no one else knew was that Brady's own son
Was one of those who died behind the robber masks.
He saw it when they had pulled off their hoods,
And the commander asked Brady if he knew the murderers.
Then he nodded sadly towards one of the young men:
"He was someone I knew a long time ago."