Elsinore - Björn Afzelius перевод на немецкий

Elsinore

I ett tornrum av sten, bakom galler av järn
Och en tillsluten port av solidaste trä
Med en smärta som gror som en svulst i hans bröst
Står han och sneglar mot Sveriges kust
I dyster begrundan av sin ömkliga lott
Att försmäkta på Elsinore slott

En gång var han lycklig och fri och dansant
En damernas gunstling, så skön och galant
En prins utan högmod, en välkommen vän
Saväl i palats som dom enklaste hem
Den siste man trott skulle få tyna bort
I tornet på Elsinore slott

Han red ut i världen i ungdomens dar
Och såg med bestörtning hur orätt det var
Att folket gick under av sjukdom och svält
För att härskarnas girighet saknade gräns
Men den insikten borde han nog inte fått
För den förde till Elsinore slott

Han sålde sin boskap, sin mark och sitt slott
Och allt det han tjänade skänkte han bort
Men den som får gåvor vill ofta ha mer
Och när hjälpen tar slut blir den nödställde vred
Så han skördade ont av det goda han sått
Därför bor han på Elsinore slott

En prins utan pengar bemöts med förakt
Av alla dom andra som tillhör hans klass
En ädling som vågar ta folkets parti
Blir hälsad med kyla och ögon av is
För där ondskan får reda är godhet ett brott
Så han sändes till Elsinore slott

Så nu lever han här i livslång exil
Förskjuten av fattig, föraktad av rik
Vågorna glittrar i rött och i guld
När skymningen sänker sej vid Öresund
Han sneglar mot Sverige, han ser inget hopp
Ingen friges från Elsinore slott

Elsinore

In einem steinernen Turmzimmer, hinter eisernen Gittern
Und einem verschlossenen Tor aus festestem Holz
Mit einem Schmerz, der wie ein Geschwür in seiner Brust wuchert
Steht er und blickt verstohlen zur Küste Schwedens
In düsterer Betrachtung seines jämmerlichen Loses
Auf Schloss Elsinore zu verschmachten

Einst war er glücklich, frei und tänzerisch
Ein Liebling der Damen, so schön und galant
Ein Prinz ohne Hochmut, ein willkommener Freund
Sowohl in Palästen als auch in den einfachsten Heimen
Der Letzte, von dem man geglaubt hätte, er würde dahinschwinden
Im Turm von Schloss Elsinore

Er ritt in jungen Jahren hinaus in die Welt
Und sah mit Bestürzung, wie ungerecht es war
Dass das Volk an Krankheit und Hunger zugrunde ging
Weil die Gier der Herrscher grenzenlos war
Doch diese Einsicht hätte er wohl nicht haben sollen
Denn sie führte nach Schloss Elsinore

Er verkaufte sein Vieh, sein Land und sein Schloss
Und alles, was er einnahm, verschenkte er
Doch wer Gaben empfängt, will oft mehr
Und wenn die Hilfe endet, wird der Bedürftige zornig
So erntete er Böses für das Gute, das er gesät
Deshalb wohnt er auf Schloss Elsinore

Ein Prinz ohne Geld begegnet nur Verachtung
Von all den anderen, die seiner Klasse angehören
Ein Edler, der es wagt, Partei fürs Volk zu ergreifen
Wird mit Kälte und eisigen Blicken empfangen
Denn wo die Bosheit regiert, ist Güte ein Verbrechen
So sandte man ihn nach Schloss Elsinore

So lebt er nun hier im lebenslangen Exil
Verstoßen von den Armen, verachtet von den Reichen
Die Wellen glitzern in Rot und Gold
Wenn die Dämmerung sich über den Öresund senkt
Er blickt verstohlen nach Schweden, er sieht keine Hoffnung
Niemand wird aus Schloss Elsinore befreit