Nattskärran

Halvvaken ruvar
Sommarnatten stilla på drömmar,
Dem ingen vet Tjärnarnas
Blanka vatten splega
en skymningshimmels bleka oändlighet stjärnorna vitare bli
Fjärran, fjärran nattskärran sjunger
ensam sin tonlösa, tröstlösa vagmelodi
Aldrig djärvt hon mot höjden
svingar, svävar lågt för sin låghets
Skull duniga skymningsvingar tyckas
Bundna vid jorden, tyngda
Av stoft och mull ve den, vars
vingepar ej kan sig höja, blott dröja övermaktigt draget mot dyn,
Vars färger det har
Men den vitaste vita bland svanor,
Som I morgonens ljusrymd
Far sina kungliga banor,
Hyste aldrig en längtan sådan
Som skärran har lngen kan längta
Så mot det fjärran, som skärran mot
Det evigt vinkande, evigt vikande blå