Текст и перевод песни Mikael Wiehe - Ett Liv I Rostfritt Stål

Ett Liv I Rostfritt Stål

Jag önskar mej ett liv i rostfritt stål
Och i glänsande, grå granit
Nåt som ingen kan komma och kladda på
Nåt som ingen kan lägga sej i
Nåt som står där det står i tusen år
Nånting stadigt och starkt och stabilt
Utan minsta skavank eller spricka på
Nånting orubbligt och massivt

Men mitt liv är en soppa en sorts aladåb
Som skälver för minsta stöt
Och det stänker och skvätter av svett och gråt
Och min näsa är all'es blöt
Och jag famlar och fumlar mej hit och dit
Och jag vet inte alls vad jag vill
Och jag grubblar och grunnar vareviga dag
Och jag fattar ingenting

Finns det inte nån kur eller kanske nån kurs
Eller kanske nån sorts internat
Där det slappa blir fast
Och det sjuka friskt
Och det krokiga all'es rakt

Eller kanske det finns, nån sorts hem nånstans
För en trevande typ som jag
Eller måste man alltid gå runt som en fjant
Och fråga sej vart man ska

Nej, ge mej en rustning att hälla mej i
Och ett svärd, jag kan stödja mej på
För om ägget är löst måste skalet va hårt
Det kan ju till och med höns förstå

Och så ge mej nånting jag kan lita på:
En man eller ett parti
Som kan lova mej ett liv i rostfritt stål
Och i glänsande, grå granit

A Life of Stainless Steel

I wish for a life of stainless steel
And in gleaming, grey granite
Something that no one can come and graffiti
Something that no one can interfere with
Something that stands where it stands for a thousand years
Something steady and strong and stable
Without the smallest scratch or crack
Something immovable and massive

But my life is a soup, a kind of meat jelly
That trembles at the slightest jolt
And it splashes and splatters with sweat and tears
And my nose is all wet
And I fumble and grope my way here and there
And I don't know at all what I want
And I brood and ponder every single day
And I don't understand anything

Isn't there a cure or perhaps a course
Or perhaps some kind of boarding school
Where the flabby becomes firm
And the sick healthy
And the crooked completely straight

Or perhaps there is, some kind of home somewhere
For a fumbling type like me
Or must one always go around like an idiot
And ask oneself where one is going

No, give me an armor to pour myself into
And a sword, I can lean on
Because if the egg is soft, the shell must be hard
Even chickens can understand that

And so give me something I can rely on:
A man or a party
Who can promise me a life of stainless steel
And in gleaming, grey granite