Törnrosa - Live - Mikael Wiehe перевод на немецкий

Törnrosa - Live

När hundra år till sist hade gått
Kom prinsen äntli'n fram
Till slottet i den stora skog
Som inte har nåt namn
Där vinden aldrig susade
Och solen aldrig sken
Och häcken växte hög och hård
Som om den var av sten

Och prinsen ropade med högan röst
Prinsessa, kom hit ut
Jag har trotsat faror, död och brand
För att du ska bli min brud
Och prinsen ropade än en gång
Men fick ändå inget svar
Först tredje gången hörde han
Prinsessans röst som sa:

Jag drömmer om det, natt efter natt
Att någon kommer hit;
En mänska utav kött och blod
Och full av lust och liv
Oh, världen långt där utanför
Den lockar mej som eld
Den glimmar och den glittrar så
Men jag är så rädd för att den bränns

Då talade prinsen än en gång och sa
Jag säger ju att jag finns
Och vågar du dej inte ut
Så hugger jag mej in
Då såg han hennes ansikte
Och det var blekt av skräck och hat
Förstår du inte, viska' hon
Att muren, det är jag

Då höjde prinsen upp sitt svärd
Och högg mot rot och stam
Och rosenmuren rämnade
Som om den var av skam
Och om det var av smärta
Som prinsessan skrek och skrek
Eller om det var av tacksamhet
Det är det inte nån som vet

Dornröschen - Live

Als hundert Jahre endlich vergangen waren
Kam der Prinz endlich an
Beim Schloss im großen Wald
Der keinen Namen hat
Wo der Wind niemals säuselte
Und die Sonne niemals schien
Und die Hecke wuchs hoch und hart
Als wäre sie aus Stein

Und der Prinz rief mit lauter Stimme
Prinzessin, komm heraus
Ich habe Gefahren, Tod und Brand getrotzt
Damit du meine Braut wirst
Und der Prinz rief noch einmal
Doch bekam dennoch keine Antwort
Erst beim dritten Mal hörte er
Die Stimme der Prinzessin, die sagte:

Ich träume davon, Nacht für Nacht
Dass jemand hierher kommt;
Ein Mensch aus Fleisch und Blut
Und voller Lust und Leben
Oh, die Welt weit da draußen
Sie lockt mich wie Feuer
Sie schimmert und sie glitzert so
Aber ich habe solche Angst, dass sie brennt

Da sprach der Prinz noch einmal und sagte
Ich sage dir doch, dass es mich gibt
Und wenn du dich nicht herauswagst
Dann schlage ich mich hinein
Da sah er ihr Gesicht
Und es war bleich vor Schreck und Hass
Verstehst du nicht, flüsterte sie
Dass die Mauer, das bin ich

Da hob der Prinz sein Schwert
Und hieb gegen Wurzel und Stamm
Und die Rosenmauer barst
Als wäre sie aus Scham
Und ob es aus Schmerz war
Dass die Prinzessin schrie und schrie
Oder ob es aus Dankbarkeit war
Das weiß niemand