Текст и перевод песни Mikael Wiehe - Törnrosa - Live

Törnrosa - Live

När hundra år till sist hade gått
Kom prinsen äntli'n fram
Till slottet i den stora skog
Som inte har nåt namn
Där vinden aldrig susade
Och solen aldrig sken
Och häcken växte hög och hård
Som om den var av sten

Och prinsen ropade med högan röst
Prinsessa, kom hit ut
Jag har trotsat faror, död och brand
För att du ska bli min brud
Och prinsen ropade än en gång
Men fick ändå inget svar
Först tredje gången hörde han
Prinsessans röst som sa:

Jag drömmer om det, natt efter natt
Att någon kommer hit;
En mänska utav kött och blod
Och full av lust och liv
Oh, världen långt där utanför
Den lockar mej som eld
Den glimmar och den glittrar så
Men jag är så rädd för att den bränns

Då talade prinsen än en gång och sa
Jag säger ju att jag finns
Och vågar du dej inte ut
Så hugger jag mej in
Då såg han hennes ansikte
Och det var blekt av skräck och hat
Förstår du inte, viska' hon
Att muren, det är jag

Då höjde prinsen upp sitt svärd
Och högg mot rot och stam
Och rosenmuren rämnade
Som om den var av skam
Och om det var av smärta
Som prinsessan skrek och skrek
Eller om det var av tacksamhet
Det är det inte nån som vet

Sleeping Beauty - Live

After a hundred years had passed
At last the prince arrived
To a castle in a vast forest
That had no name
Where the wind never blew
And the sun never shone
And the hedges grew tall and hard
As if they were made of stone

And the prince called out in a loud voice
Princess, come out
I have defied danger, death, and fire
So that you could be my bride
And the prince called out once more
But still received no answer
Only the third time did he hear
The princess's voice say:

I dream of it, night after night
That someone may come here
A human being of flesh and blood
And full of desire and life
Oh, the world far beyond
It entices me like fire
It glistens and sparkles so
But I am so afraid that it burns

Then the prince spoke once more and said
I tell you that I am here
And if you dare not come out
I will break through
Then he saw her face
And it was pale with terror and hatred
Don't you understand, she whispered
That the wall, it is me

Then the prince raised his sword
And hewed at the roots and trunk
And the wall of roses burst
As if it were of shame
And whether it was in pain
That the princess cried and cried
Or whether it was in gratitude
No one knows