Den Lilla Bäcken - Stefan Sundström перевод на немецкий

Den Lilla Bäcken

Jag var ett barn
Med klara ljuva sinnen
Och på mitt väsen solen lyste ned
Mitt liv var nytt
Och ännu utan minnen
Och genom natten månen stilla gled

Och jag var ung
Med fasta steg på jorden
Jag levde fritt
Bland träd och vilda djur
Och som i lera formade jag orden
Och rent var hjärtat som de kommo ur

Och lilla bäcken mot älven rinner
Och älven rinner mot stora hav
Och aldrig någonsin mer du finner
Var lilla bäcken blev av

Och jag blev man
Med hattoch stövlar tunga
Och lärde tyglarna av lämplighet och sed
Och lörde le
När marken syntes gunga
Av tyngd från fiender, som högg oss ned

Jag ser på världen
Genom dödas blickar
Med andras oro
Köper jag min frid
Och nedåt slår jag
När jag uppåt slickar
Och snarkar däst med själens nöd därvid

Och lilla bäcken mot älven rinner
Och älven rinner mot stora hav
Och aldrig någonsin mer du finner
Var lilla bäcken blev av

Jag samlar tid
Som musen samlar skulor
Till livets buggnad samlar jag på år
För allting stort och starkt
Är byggt av smulor
Och sanningen av ångrad lögn består

I munnens valv
Jag känner orden klinga
Som återskall
Av allt som sagts förut
Min tro är klen
Och klokenskapen ringa
Och allt är början, mittoppi och slut

Och lilla bäcken mot älven rinner
Och älven rinner mot stora hav
Och aldrig någonsin mer du finner
Var lilla bäcken blev av

Der kleine Bach

Ich war ein Kind
Mit klaren, süßen Sinnen
Und auf mein Wesen schien die Sonne herab
Mein Leben war neu
Und noch ohne Erinnerungen
Und durch die Nacht glitt der Mond still dahin

Und ich war jung
Mit festen Schritten auf der Erde
Ich lebte frei
Zwischen Bäumen und wilden Tieren
Und wie aus Lehm formte ich die Worte
Und rein war das Herz, aus dem sie kamen

Und der kleine Bach zum Fluss hin rinnt
Und der Fluss rinnt zum großen Meer
Und niemals wieder findest du
Wo der kleine Bach geblieben ist

Und ich wurde ein Mann
Mit Hut und schweren Stiefeln
Und lernte die Zügel der Schicklichkeit und Sitte
Und lernte zu lächeln
Wenn der Boden zu schwanken schien
Von der Last der Feinde, die uns niederschlugen

Ich sehe die Welt
Durch die Blicke der Toten
Mit der Unruhe anderer
Kaufe ich meinen Frieden
Und nach unten schlage ich
Wenn ich nach oben buckele
Und schnarche satt, mit der Seelennot dabei

Und der kleine Bach zum Fluss hin rinnt
Und der Fluss rinnt zum großen Meer
Und niemals wieder findest du
Wo der kleine Bach geblieben ist

Ich sammle Zeit
Wie die Maus Krümel sammelt
Für des Lebens Bau sammle ich Jahre
Denn alles Große und Starke
Ist aus Krümeln gebaut
Und die Wahrheit besteht aus bereuter Lüge

Im Gewölbe des Mundes
Spüre ich die Worte klingen
Wie ein Echo
Von allem, was zuvor gesagt wurde
Mein Glaube ist schwach
Und die Weisheit gering
Und alles ist Anfang, Mitte und Schluss

Und der kleine Bach zum Fluss hin rinnt
Und der Fluss rinnt zum großen Meer
Und niemals wieder findest du
Wo der kleine Bach geblieben ist