Текст и перевод песни Ulf Lundell - Tyst Farväl

Tyst Farväl

En blek eftermiddag
En tyst liten församling
Vi känner varann, vi är släkt
Vi sitter spridda i kyrkan
Jag konfirmerades där
Svarta byxor, vit skjorta, slips
Gick i skolan nere i backen
Lärde mig simma i sjön, fiskade
Under allt det som byggts där ute nu
Ligger ett annat land dolt
Mitt barndomsland
Där jag blev tonåring
Där jag var ung
Det är bara rester kvar av det
Men jag kan dra linjerna
Mellan de där resterna
Och se landet, känna det i mig
Jag kan ta på det, känna dofterna
Jag minns vilka vi var där
Du var smed, säger prästen
Ja, du var smed
En helig man, förr
Metallarbetare
Du betvingade järnet
Sot, eld, svett
Hammarens bankande mot städet
Röken från ässjan
Glöden, gnistorna
Och nu så tyst, så svalt
Men så ville du ha det
Helst inget
Som om du bara ville smita ut bakvägen
Som om du aldrig varit här
Som om du aldrig byggt det där huset
Det här landet
Det är kallt i kyrksalen efteråt
Kaffe, Schwarzwald
Begravningsbyrån har glömt likörglasen
Jag är säker på att du hade velat ha
Nånting till kaffet i alla fall
Kaptenslöjtnant, Drambuie
Men nu får avecen stå
Det är tyst därinne
Svalt, kallt
Vi pratar lite, vet inte riktigt vad vi ska säga
Vi känner varann, vi är släkt
Men vi känner inte varann
Och jag kände inte dig heller
Egentligen
Egentligen inte alls
Som om vi aldrig lär känna de som är närmast
Vi tar farväl av varann sen ute på parkeringsplatsen
I den där bleka eftermiddagen
Kör iväg i våra bilar
Och snart är du eld och rök igen
Stoft, bilder, minnen
Som om du aldrig varit här
Som om du är kvar
Som om du aldrig gett dig av
I bilen mot stan hör jag trummor
Fioler, flöjter, dragspel
Och jag tänker att så borde det ha fått vara
Ett avsked i buller och bång
För en eldens man
En järnets betvingare
I trots mot den förbannade döden
Som en hyllning till livet
Det som levts
Det vi försöker leva

Tyst Farväl

A pale afternoon
A small, silent congregation
We know each other, we are related
We sit scattered in the church
I was confirmed there
Black trousers, a white shirt, a tie
I went to the school down the hill
I learned to swim in the lake, I fished
Beneath all that has been built out there now
Lies a hidden land
The land of my childhood
Where I became a teenager
Where I was young
There are merely remnants of it left
But I can draw the lines
Between those remnants
And see the land, feel it in myself
I can touch it, smell it
I remember who we were there
You were a smith, says the priest
Yes, you were a smith
A holy man, in the past
A metalworker
You subjugated the iron
Soot, fire, sweat
The hammer's beating against the anvil
The smoke from the forge
The embers, the sparks
And now so silent, so cold
But that was your wish
Preferably nothing
As if you just wanted to sneak out the back
As if you had never been here
As if you had never built that house
This land
It's cold in the church hall afterwards
Coffee, Black Forest cake
The funeral home has forgotten the liqueur glasses
I'm sure you would have wanted
Something with your coffee at least
Captain Lieutenant, Drambuie
But now the aperitif must wait
It's silent in there
Cold
We talk a little, not really knowing what to say
We know each other, we are related
But we do not know each other
And I did not know you either
Really
Not at all, really
As if we never really get to know those closest to us
We say goodbye to each other in the parking lot
On that pale afternoon
We drive away in our cars
And soon you are fire and smoke again
Dust, images, memories
As if you had never been here
As if you are still here
As if you had never left
In the car towards the city, I hear the drums
Violins, flutes, accordions
And I think that is how it should have been
A farewell in noise and chaos
For a man of fire
A subjugator of iron
In defiance of the damnation of death
As a tribute to life
That which has been lived
That which we try to live