Текст песни Odyssevs Park Avenue - Ulf Lundell

Jag stod där och tänkte på Schopenhauer och
Chuck Berry, Sandy Denny när Alexandra Rapaport kom
Gående genom lobbyn på Park Avenue Hotel.
Hon var minst lika vacker i verkligheten.
Jag tog hissen upp till 10: an.
Jag ville bjuda henne på middag efter showen i hallen samma kväll
Hon hade redan åkt, så jag gick ut och drev på stan, ge
Nom natten som en skugga, och jag,
Jag tänkte på den där dan då vi möttes där i den salta luften
Och mitt kranium blev till en arena
Och Achtung baby fick mina ögon att börja lysa som två
Psykedeliska tromber och John Huston
Sa: If you want it, kid, go and get it!
Förklara inte, klaga inte, skvallra inte.
På Goetheplatsen började jag frysa.
Jag gick in på ett café där dom spelade
Cohen Någta flickor satt och rökte nåt i ett hörn.
Röken ringlade åt mitt håll som en albino-boa smög sej en slinga
In i min näsa, på caféets golv
Växte en världskarta fram och jag klev ner i den.
Det var hälsosamt men hårt.
På en kanadensisk gård brann en lönn i gult och rött, och
Bonden kom gående över gårdsplanen med en högaffel i hand.
Han sa: Om du inte vet vart du är på väg, så
Kommer varje väg att ta dej ingenstans.
Du är en mogen man,
Du måste öppna dörrar, befria visionerna, ta nya vägar
Så nytt hopp in i det som dött.
Ridån går ner och allting skingras för vinden
När det tager slut, så tager det verkligen slut.
Det enda liv jag känner till snart,
är vägarna, scenerna, logerna, hotellen.
En man i ett hörn satt med en hink över huvudet.
Han sjöng en sjömansvals för full hals: "
Född lycklig en söndag, försvunnen på haven, sen
Ast siktad i Agadez av alla ställen" Jag har
Släckt ut, tagit bort, jag har rensat i romantiken.
Jag ville se hur rått och naket det kunde bli.
Jag säjer: Halleluja!
Halleluja!
Nu är jag lika skräckslagen som fri.
Det är drama varje dag, och publiken skriker: Jogula!
Mera blod i sanden!
Sätt den där spiken i handen!
Där sprack en kollektiv böld.
Jag tog fram block och penna
Och försökte skriva en sång om sex
Systrar jag kände -59, en av dom spelade Move it!
Hette Cleo, hon sa:
När du bliver en man en dag så måste du
öppna dörrar, befri visionerna, gå nya vägar,
Föda nytt hopp in i det som dött.
En av dom där flickorna flög bort till
En jukebox, och Neil Young började sjunga Change your mind,
Jag såg en bred flod med pråmar som tåg och flera broar över ut mot
En kust där en stig löpte längs klipporna, en
Kvinna med fladdrande kjol stod däruppe på krönet
Med flygande hår till knäna i, i grönskande klöver
En sån bild att bära med sej, men efter
500 mil är man som Lord Byron i en coach på väg till Venedig.
Mannen i hinken muttrade: Har du sett Family life av Ken Loach?
Kärlek är en handling, tillit är en förmåga, önsk
Ar att jag hade nån att bevisa det för innan jag gör
Min sista piruett och dör som en soldat som förblött.
Kanske Dalai Lama eller flickan där eller Laetitia Casta,
Som ramlar ut ur en lexikon som en befriare från Babylon.
Hon säjer: Om du är en man så måste du
öppna dörrar, befria visionerna, gå nya vägar
Så nytt hopp in i det som dött.
Den där svarta killen i lackbyxor
Kommer över till mitt bord med en iranier.
Dom slår sej ner,
Den svarte killen säjer: Allt du behöver frukta, är isolationen
En målare kommer in och skjuter sej själv i
Hjärtat, han sjunker ner över jukeboxen som en bläckfisk.
Ingen bryr sej, han får noll poäng för den chablondemonstrationen
En Kvinna i rött börjar läsa Becketts Ekos ben.
Det är bara misslyckandet som kan betyda nånting här.
Mannen i hinken skrek:
Alla hjältar måste dö en dag, de
T kan va här just nu eller lite senare där.
Adrenalinvargarna sitter och tjuter
På ett räls av guld, och månen är full
Hela världen går omkull.
Golvet bliver svart och stjärnbestrött.
Kvinnan i rött stiger rätt upp i mörkret och kommer fram och lägger
Handen på min arm, hon säjer: D
Ina problem är så banala, kan du hjälpa mej att betala?
Om du vill va min man ikväll,
Så måste du öppna dörrar, befria visionerna, ta nya vägar,
Ge nytt hopp in i det som dött.
Fem benrangel dansar på ett plåttak i månens sken, sk
Akar sina vita ben,
Men därunder i sänglampans sken har benen fortfarande kött.
Det är levande och varmt och skälvande ännu 10 trappor upp, de
T kanske inte är kärlek, men det är bättre än ingen kärlek alls.
Hon viskar: Du vet den som fruktar kärleken,
Fruktar livet, och den som fruktar livet, har redan så gott som dött.
Jag vaknade upp med ett bröst i min hand,
Men i samma politiskt korrekta land som
Klipper av våra vingar och skär ut våra tungor.
Jag föll ner på knä bredvid sängen och knäppte
Händerna och bad: Gud, den här resan har varit så lång.
Fyll mitt hjärta med koltrastsång!
Allt det här känns slitet och nött.
Det måste finnas nånting att tro på här, nånting att leva för!
Ge mej en uppgift igen!
Vad är det jag inte har fattat än?
Hon vaknade upp och sa: Min vän,
Du måste öppna dom där dörrarna nu, befria visionerna, ta nya vägar,
Så nytt hopp in i det som dött.