Текст песни När jag var gift med Herrman - Lisa Nilsson

När jag var gift med Herrman då var det allmänt känt
Att jag var en mycket skicklig hushållsassistent
Jag bjöd på glada tårtor, på pölsa och på vin
Och jag var alltid ensam, och snäll och rar och fin

Jag kände sorgen växa i vårt trånga hjärterum
När jag var gift med Herrman och dog av valium

När jag var gift med Herrman och väldigt trogen mot min man
Och ingen var så hemkär och impotent som han
Då låg jag i vår Dux-säng och kände mig dansant
Jag var en våldsamt vänlig och barnlös liten tant

När jag var gift med Herrman och ville honom väl
Och tusen vilda vargar skrek och jagade min själ
Och sorgen bara växte, som sorgen alltid gör
Och tusen vilda hundar sprang på betongen utanför

Vårt farliga och trevliga och trånga hjärterum
När jag var gift med Herrman och dog av valium

Då hade jag en krukväxt som inte var normal
Den blommade för vildsint på sin smäckra piedestal
Då hade jag en fågel som inte trivdes i sin bur
Det var ett mycket hungrigt och elakt litet djur

Som hackade och hackade på min allt för tunna hud
När Herrman hade fastnat i min förlista bröllopsskrud
Och mörkren bara växte som mörkren alltid gör
Och tusen svultna hästar grät i kylan utanför

Vårt trivsamma och trevliga och trånga hjärterum
När jag var gift med Herrman och dog av valium

Jag var en gräsligt hjälpsam och sällsynt ful mamsell
Men jag blev sanslöst vacker när jag blev kär en kväll
Det var vid tjugotiden när jag svalt min dormopan
Då steg det upp ur helvetet, en arg och lycklig fan

Som visslade på kyrkogårn, gjorde mig helt vild
Och stjärnorna var tända och vintern blev så mild
När jag bars ut ur rummet som jag aldrig levat i
Och släpptes lös på kyrkogårn och äntligen blev fri

Från all min sneda längtan och mitt pissljumna förstånd
Och ingens häst är hungrig, Herrman har fått stånd
Och mina drömmar växer vilda i en annan verklighet
Och mina burfåglar är skilda från vår trerumslägenhet

Och jag går vill i vall, och vid min fotapall
Slår glömskan ut sitt blåa hår