Lyrics Mörkar - Timbuktu

Jag stack ut till landet över helgen du vet jag skulle jobba,
Satt o dela på en virre med Jensa vi satt o skoja
Om hur framtiden skulle te sej allt där omkring,
Hur man måste jobba hårt för o få det man vill
Slagen av stundens sentimentalitet,
Plocka jag upp luren o slog ditt nummer fast det var sent
Jag fick inget svar men tänkte inte mer på det,
Pratkvarnar maler på tills hon var halv över tre
Sen ringde lille Måns bara för o berätta,
Att han nyss hade sett dej ihop med några kompletta
Kanaljer du stod i armkrok med nån kille,
Han gled upp o du hade enorma pupiller
Han ville inte säja nått då men endå,
Man behöver inte vara Einstein för o förstå
Att nånting är skevt du rider det vita tåget,
Så därför ringer jag dej nu o plågar dej med frågor
Att nått inte står rätt till är en underdrift,
För det som händer en gång kan lätt hända hundra till

Svårt att fatta till man själv är där men ändå säjer du ingenting ja,
Som att du inte släpper någon nära, känns som jag skriker in i vinden
Jag kan inte hjälpa dej, fall inte du hjälper dej själv nä
Jag kan inte hjälpa dej, fall inte du hjälper dej själv nä

Men du fortsätter att knipa käft o nu är det ju nästa helg,
O en man av mina år förstår ju en fredag kväll
Att allting kan hända allt är möjligt även inget,
O står du någonstans som en duva med bruten vinge
Som flyger i cirklar o pratar i snirklar,
Står någonstans o vinglar mellan skapade vinklar
En krogmiljö är ju en sjö på tunn is,
Man är en shot ifrån o göra nån dum skit
Men frihet o flykt är två skillda metoder,
Så nästa gång plocka upp o bara ring till din broder
Jag tror det bäst om vi lägger upp alla korten på borden,
Tror det är bäst o berätta baby o ta mej på ordet ja...

Svårt att fatta till man själv är där men ändå säjer du ingenting ja,
Som att du inte släpper någon nära, känns som jag skriker in i vinden
Jag kan inte hjälpa dej, fall inte du hjälper dej själv nä
Jag kan inte hjälpa dej, fall inte du hjälper dej själv nä

Två veckor senare ringde du mej o sa du var trasig,
Jag sa vi bläddrar längst bak o kollar svaren i facit
För saken är knasig hur vi kan observera apatiskt,
O bevittna vår undergång när den sker helt dramatiskt
Jag menar en lina här o där har väl den bästa dratt,
Men skillnaden är om vi står där igen nästa natt
O du prata i 170 du bjöd på undanflykter,
O du sa du letat mycke efter den försvunna lyckan
Du sa du ville veta hur det kunde ske va,
Mysteriet ligger ju i det undermedvetna
Men om ingenting blir sagt är det ju sjukt o lösa,
För livet är din valuta det är du som slösar
Vad mer kan jag göra än att erbjuda dej mitt stöd,
För den enes dans på rosor är den andres död ja...

Svårt att fatta till man själv är där men ändå säjer du ingenting ja,
Som att du inte släpper någon nära, känns som jag skriker in i vinden
Jag kan inte hjälpa dej, fall inte du hjälper dej själv nä
Jag kan inte hjälpa dej, fall inte du hjälper dej själv nä

Vägra o berätta, väägra o berätta
Jag trodde vi skulle berätta allting för varandra,
Men nu när du har börjat mörka vet jag inte var du hamnar
Jag trodde vi skulle berätta allting för varandra,
Men du fortsätter mörka blir jag rädd att du kommer ramla
Vet jag inte var vi hamnar... var vi hamnar...